På torsdag bär det av till Norges huvudstad, Oslo.
Där ska jag träffa lite kompisar samt försöka hitta mig ett jobb..

Att jobba i Norge = Pengar. Pengar som jag har tänkt att investera i en USA resa. Sitter, just i detta nu, och skriver i ett block om vad jag vill göra när jag kommer till US and A. Allt från att vandra i Central Park (NY) till att gå på strippklubb i LA... Till att återigen vandra, men denna gång i Grand Canyon (Arizona) och sedan gå på Whiskey a go go (LA.)

När jag tänker på detta så blir jag sjukt motiverad att jobba röven av mig!


Det var länge sedan jag hade ett mål, vilket har lett till att jag varit väldigt omotiverad den senaste tiden.. Vilket i sin tur (tror jag) har lett till att jag varit arbetslös så länge.
Missförstå mig inte, jag har världens underbaraste pojkvän och de roligaste kompisarna, en bra familj och en gullig katt, (två eg men den andra är inte så gullig..) Men jag har sedan jag tagit studeten -06 inte haft någon aning om vad jag vill syssla med. Har ströjobbat lite här och där, jobbade heltid i 5 månader.. Men allt har bara varit sådant jag INTE vill göra i framtiden. Jag är omotiverad och rädd för att prova på något nytt då jag är rädd för att "slösa" bort min tid på något jag inte vill syssla med, och att återigen bli omotiverad (=ännu mer slöseri med tid.)
Jag är även rädd för att vantrivas. Jag är inte sådär supersocial i nya gäng och har ibland svårt att anpassa mig när jag inte känner mig bekväm. Jag har även svårt att ta det där stora avgörande klivet och chansa, antigen vinner jag eller så förlorar jag. Vinner jag så är det underbart, förlorar jag så tar det ett tag för mig att repa mig.
Jag har på senare tid kommit på att livet är riktigt riktigt kort. Jag är 20 år och har "känt mig gammal ända sedan jag var 4 år.." Nej då, detta stämmer faktiskt inte, detta är någon annans citat.. Mick Mars's tror jag. Men som jag sa, jag har numera förstått att livet är kort och därför är man dum om man inte försöker ta reda på den tid man har..
Varför ska man gå och oroa sig för saker som tex att hitta ett jobb man trivs på (från första stund), ta körkort, att bli "gammal" att inte veta vad man vill göra i framtiden? Visst oro kan kanske vara ett bra substitut för att känna att man faktiskt lever ibland, (som tex att man inte ska ta sina nära och kära förgivna och att man faktiskt kan förlora dem om man inte "vårdar" dem) men den där sjuka oron som gör att man blir hämmad och slösar bort sin tid på att må dåligt borde vi utrota.

Jag läste i Mia Törnbloms bok "Självkänsla nu" att om man oroar sig för saker innan de händer, så blir det som att gå på en begravning innan den ägt rum. Visst det kanske känns lättare att oroa sig för en sak innan den händer för då är man förberedd på det, (när det väl inträffar.) Men tänk all tid man slösar på att oroa sig, och må dåligt över saker som ofta aldrig ens inträffar..? Då känns den där lilla "förberedelsen" (första begravningen) rätt onödig när man väl tänker efter..

Så, vad vill jag ha sagt med det här då? Hmm, Ja.. att jag åker till Oslo och att det är med blandade känslor! Jag hoppas att jag ska lyckas motivera mig själv och förstå att det bara är att bita i det sura äpplet och att det så småningom blir bra så att jag kan åka på mina drömmars drömresa!


Hörs när jag kommer hem!
CAROLINA MAGNUSSON



Madelene, Jag, Madde. No more partying! just work work work...