Idag slängde en tant på jobbet min banan utan att jag visste om det (från början) så jag vart väldigt hungrig på eftermiddagen.

Förövrigt så är jag trött på att försöka fixa saker när jag inte får någon respons.  Det må vara så att jag är väldigt diskret med att visa/säga vad jag känner när det kommer till relationer med  mina vänner. Så när jag då får tummen ur och faktiskt säger ifrån för att visa hur besviken jag är så resulterar det i att jag överreagerar över en "bagatell"
Den enda anledningen till att jag reagerade som jag gjorde var för att jag verkligen inte ville förlora något som vi verkat fått tillbaka. En gång så var vi fyra, sedan var ni tre och sedan var vi 3. Dock så har jag fått uppleva att om någon av de andra 3 varit ledsna över något så har de andra kommit dit som blixten, när detta gällt mig så har jag.. ja jag vet inte riktigt vad man ska kalla det. När jag och M var osams så tog alla hennes parti utan att veta vad allt handlade om... de var villiga att undvika mig för hennes skull. Av en ren slump så fick jag reda på detta, JAG ringde för att försöka få med de andra ut som tyckte att vi skulle förfesta på olika ställen för att M inte ville träffa mig. När allt detta var löst så var jag bara glad över att jag "fått" tillbaka mina vänner men det varade ju inte speciellt länge. Känner mig så jävla sviken, aldrig så är det jag och personen i fråga som kan lösa saken, utan alltid så ska alla andra bli inblandade och det ska bli de som får avgöra vad som rätt el fel, känner mig så jävla sviken så det är inte sant. 
 
Jag var villig och skita i allt (och jag gjorde det), du bad om ursäkt, sa att du skämdes och jag vet att du menade det. Ändå så var du tvungen att svika det genom de små orden: säg inget till carro. Hur fan kan det vara en bagatell efter samtalet vi hade? Och självklart så behöver man inte berätta allt, det var säg inget till carro som var problemet. Blir så jävla ledsen.