olyckan

Vi hade väl kanske åkt i ca en timme eller något... kl var runt ett-två och vi var ungefär en halvtimma norr om sälen. Jag satt och var helt inne i musiken som jag lyssnade på, jag började känna hur vi svängde väldigt och tittade upp. 
Efter en kurva så hade vi hamnat i vänster körfält och var på väg rakt ned i ett dike, anna lyckades då svänga undan så att vi hamnade tillbaka i höger körfält men var då istället på väg ned för en ravin på vänster sida. Anna lyckades återigen få upp kontrollen av bilen och lyckades svänga till vänster.
Återigen så var vi på väg ner i diket på vänster sida.
"-Håll i er." skrek anna.
(Att sitta i en bil och verkligen känna att vi inte har något fäste och att köra som i ett S fram och tillbaka var bland det sjukaste jag varit med om) Anna försökte igen att få tillbaka oss på rätt sida vägen men det var för halt så det gick inte... istället så körde vi rakt ned i ravinen på höger sida.
När jag insåg att vi inte kommer att hålla oss kvar på vägen och såg hur vi passerade vägkanten ned i skogen så trodde jag att jag skulle dö. Det var som i en film... att se hur bilen kör av vägen ned för ett stup är inget annat än overkligt. Efter en hel del turbulens så stannade bilen helt plötsligt 6-7 m ned i ravinen... och vi måste ha suttit stilla i kanske 10 sek innan anna skrek:
 "-LEVER ALLA!?"
 varpå alla svarade ja. Sen skrek Stina helt panikslagen:
"-UT UR BILEN! UT UR BILEN"
Alla utom jag kastade sig mer eller mindre ut ur bilen... Jag skrek till stina:
"-Varför? kommer bilen att sprängas?"
Minns inte om hon svarade mig något... minns bara att malin började hulka och att hon öppnarde min bildörr så att jag också  kunde kasta mig ut. Då bröt jag ihop. Kastade ett snabbt öga på bilen som kört in i ett träd. Motorhuven vart helt pajad, rutan hade bara några sprickor i sig och alla saker som vi haft i bilen hade slungats fram framför malin och annas huvuden (som tur var så träffades de inte av något.)
Sen kommer det en kille ned i ravinen och hjäplte oss upp, säger åt oss att vara lugna osv.. Minns inte så mycket av det heller... minns bara att jag oroade mig för bilen och för våra saker.
Ett flertal bilar hade stannat men två st hjälpte oss verkligen... de stod med oss hela tiden som vi var där.. 1-2 tim eller vad det kan ha varit. De talade om för oss att vi hade haft änglavakt för de hade åkt bakom oss och sett hela olyckan. Och det hade vi verkligen... när vi gick ned till bilen för att hämta våra saker (jävligt dumt för bilen kunde ju ha börjat rulla eftersom den stod i en backe) så såg vi att om vi hade hamnat kanske 15 cm mer till höger (och missat trädet) så hade vi åkt mellan två andra träd och därmed fortsatt längre ned i ravinen och antagligen voltat tillslut. Bilen hade även ställt sig upp mot trädet som vi krockade med då det var världens buckla längst med hela motoruven, den smällen kommer jag inte ihåg men den hade tydligen ägt rum. Jag är väldigt förvånad och lättad över att bilen klarade sig såpass invändigt, utanpå vart den helt paj men insidan var inte rubbad så vitt jag vet.. däremot så utlöstes inte airbagsen av någon jävla anledning, återigen, tur att bilen höll invändigt så bra som den gjorde.
Men åter till de vänliga människorna som hjälpte oss. De tog hand om oss satte oss i deras bilar och pratade med oss, ringde en bärgare. Sedan erbjöd de sig att köra oss till Karlstad, fast de inte skulle passera karlstad.. men i sådant fall så var vi tvungna att åka tillbaka till sälen för att hämta vår packning då bärgningen skulle ta några timmar. Så de körde oss till sälen ist.
Där stack vi först till akutmottagningen och blev undersökta och sen spenderade vi 4 timmer eller något på en pizzeria med jätte snälla pizzabagare. runt halv åtta som kom annas föräldrar och hämtade oss, vi åkte till bärgningsfirman och hämtade våra saker... fick återigen höra vilken tur vi hade haft som klarat oss så bra. Bärgaren visst inte heller om bilen kunde lagas el om det var lika bra att skrota den, antagligen det sistnämnda. När vi äntligen var på väg hem så kunde jag inte sluta gråta, grät kanske halva resan hem... de andra satt och prata och verkade ta det ganska lugnt men jag kunde inte sluta tänka på att jag verkligen trodde att jag skulle dö idag... (igår) Känslan av att man tror att man ska dö, (och att man har några sekunder på sig att tänka det också) är helt obeskrivelig... en av oss såg sitt liv passera, det gjorde inte jag. Jag såg ingenting, jag såg bara att jag skulle dö, att vi alla skulle dö.

Det gjorde vi inte, (trots att vi kanske borde ha gjort det, enligt vad som faktiskt hände) men nu är jag hemma, helt oskadd förutom att jag har väldigt ont i nacken, ryggen och har en jävla förkylning... och trots det så känns livet rätt bra ändå faktiskt. :)

Kommentar från: jenny

fyfan vad hemskt carro!! tur som fan att ni överlevde annars jävlar:P

2007-01-07 @ 15:49:57
Kommentar från: Linda

shit carro. det var verkligen tur att ni klarade er!

2007-01-07 @ 16:03:44
http://lindali.blogg.se
Kommentar från: Linda

jodå det är väl bra med mig, lite drygt att skolan börjar imorn igen bara. om du känner för att adda mig på msn så: [email protected] :P

2007-01-07 @ 19:22:51
http://lindali.blogg.se
Kommentar från: Mickan

Ja, fy fan vad hemskt! :S Jag läste om det på lunar i Annas blogg också. SHIT! Otrolig tur ni hade! Glad att ni överlevde! :) Massa kramar!

2007-01-08 @ 12:11:06
http://angel-like.com
Kommentar från: Anonym

du skriver också bra ju :D

2007-01-08 @ 20:34:13
Kommentar från: Stina

stina var det som skrev det :b

2007-01-08 @ 20:35:04
Kommentar från: Stina

Ja sjukt som fan. Känner mig helt känslokall. allt bara knallar ju på liksom. Har inte orkat till skolan bara. Tar nog semester denna veckan :/

2007-01-08 @ 21:28:06
http://www.stun.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: